En av klubbens stora profiler under 60-talet var den redan omnämnde Becka Flisberg. Becka hade bakom sig en framgångsrik karriär som fotbollsspelare i både Sleipner och IFK. Han kunde berätta om en tid då schack fanns på programmet hos många idrottsklubbar. Många framstående fotbollsspelare hade varit förhållandevis starka schackspelare. Så var exempel fallet med den legendariske Tore Keller. Man sa att Becka spelade schack på fotbollsplan och fotboll på schackbrädet. Becka var en kompromisslös angreppsspelare, som specialiserat sig på kungsgambit och skandinaviskt. Han sa sig aldrig bry sig om vem som satt på andra sidan brädet, utan han spelade endast mot de vita eller svarta pjäserna .Det gällde helt enkelt att krossa motståndet. Denna inställning fick till och med världstrean Paul Keres smaka på i en 10- minuters blixtturnering i Skänninge 1962. Som vit pressade Becka Keres i kungsgambit, och stormästaren lyckades till slut rädda sig genom evig schack. En annan av 60-talets profiler var Björn Viklund, som utvecklades till en stabil och svårslagen förstabordsspelare. Björn gjorde även betydelsefulla insatser i styrelsen, och det var han som fick dra det tyngsta lasset, när vi arrangerade SM 1968.

    I början av 60-talet dök en spelstark polis från mörkaste Småland upp, och blev ett ankare i A-laget. Allan Jonasson var hans namn, och Allan tog över både förstabordet och ordförandeposten, när Björn flyttade till Säffle. Under årens lopp har han gjort viktiga insatser för klubben både på och utanför brädet. Ett annat ankare i A-laget var Sven Stylander. Stylla tillbringade dagarna på stadens schackcafé Café Royal, där han ägnade sig åt att preppa hemmagjorda varianter. Stylla var en farlig angreppsspelare och när han fick sina ställningar kunde han slå vem som helst. Det norrländska yrvädret Åke Hellström blev en stor tillgång för klubben både socialt och schackligt. Åke tog som vit alltid en säker poäng, men däremot var han mindre benägen att spela svart. En annan pålitlig poängplockare i A-laget var Roland Molander, som med sin solida spelstil skördade stora framgångar. Sveriges Schackförbunds nyligen pesionerade kanslichef Ingemar Eriksson, gjorde under 60-talet sporadiska inhopp i A-laget och han var delaktig i Norrtäljetriumfen. Ingemar hade under denna period civila arbetsuppgifter, som tvingade honom att ofta vistas på andra orter än Norrköping. Tage Åhlin var ett säkert kort, både i styrelsearbetet och på de sista borden i A-laget. Dessutom gjorde sig Tage känd som spelöppningsteoretiker, då han i samarbete med Åke utvecklade det fruktade Åbyangreppet. På stadshotellet i Norrtälje talar man fortfarande om den stora succé, som Tage gjorde, när han anslöt sig till dansorkestern genom att spela på sin tändsticksask Den gamle Tjalvisten Allan Westling nådde aldrig A-laget eller några större schackframgångar, men arbetade med mycket stor hängivenhet för klubben. Han satt i styrelsen under alla år och ställde alltid upp, när det behövdes. Allan gjorde sin sista stora insats, när vi arrangerade SM 1988. En av de mest originella personligheterna som kom till klubben under 60-talet var Ingemar Galvenius. Han var en principfast herre som höll hårt på sin status som akademiker och förstaklasspelare. I inställningen till spelet var han Beckas motsats på så sätt att han mot starka spelare ansåg sig vara på förhand förlorad, medan svaga andraklasspelare till varje pris måste besegras. Galvenius gjorde åtminstone två heroiska insatser för klubben. I Norrtälje 1966 var hans parti det sista som var kvar och samtidigt avgörande för avancemanget till div II i allsvenskan. Efter att han hade konsumerat litervis med kaffe var saken klar, och Galvenius var dagens hjälte. Den andra insatsen gjorde Galvenius under vårt SM-arrangemang 1968, då han som funktionär bland annat skötte monradlottningen. Han jobbade så intensivt att han under tre dygn inte lämnade Mässhallarna. Mot slutet av 60-talet anslöt sig Frank Svensson till Schack 08, men hans viktiga insatser tillhör ett senare skede av klubbens historia. Som ovan framgått fanns det hos medlemmarna ett stort engagemang, som trots små ekonomiska resurser gjorde det möjligt att föra klubben framåt.

    Seriespelet på 60-talet gällde lag-DM, som spelades i tre divisioner. I division I hade man tiomannalag, och där fanns alltid vårt A-lag med i toppstriden. Värsta konkurrenterna var LASS och Motala, och många hårda dueller utkämpades mot dessa klubbar. Vårt B-lag, där jag själv spelade, huserade i division II, där man hade åttamannalag. Våra motståndare var andra B-lag eller också A-lag från orter som Skärblacka, Åtvidaberg och Valdemarsvik. I detta B-lag finner vi två veteraner, som fortfarande är medlemmar i klubben, nämligen Esbjörn Hasselberg och Sven Persson. Trots sin kroniska tidsnöd plockade Esbjörn många poäng, medan Svenne ofta presterade imponerande angreppspartier mot motståndare på denna nivå, men han hade svårare att hävda sig mot A-lagsspelarna. Schack 08 hade också ett matchutbyte med Jönköping SS, som toppades av landslagsspelarna Hans Ek och Lennart Ljungkvist. I matcher blev det 5-5 mellan 08 och Jönköping. Den avgörande matchen om det uppsatta vandringspriset kom aldrig att spelas, och detta pris blev därför kvar i Jönköping. Detta sätt att spela lagmatcher blev dock på sikt ganska tradigt, eftersom samma spelare mötte varandra år efter år. Det var detta faktum som gjorde att styrelsen med Björn Viklund i spetsen beslutade att Schack 08 skulle delta i allsvenska serien. På den tiden spelades allsvenskan i tre divisioner, med fyra distriktslag i varje grupp. Hela tävlingen gick av stapeln under allhelgonahelgen. Endast ett fåtal klubblag, i första hand från Stockholmsregionen deltog. Det var därför ett stort steg, när vår klubb 1964 ställde upp i en div III-_grupp i Nässjö. Framgången blev fullständig, när vårt lag två år senare lyckades vinna en div III-grupp i Norrtälje, och följande år gjorde laget en hedersam insats i div II på hemmaplan i Norrköping. Beaktas bör att vårt A-lag under dessa matcher nästan uteslutande mötte distriktslag. I de dramatiska matcherna i Norrtälje 1966 debuterade med den äran Lihmo Ringqvist, som då var en oslipad diamant, skolad hos Stylla på Café Royal. Lihmo skulle under många år bli en stor tillgång för A-laget och han är fortfarande medlem i klubben, fast numera ägnar han sig enbart åt blixtspel.

    Under 60-talet blomstrade också det sociala livet i klubben. Detta tog sig uttryck i en mängd fester: höstfest, julfest och vårfest var självklara inslag i klubbverksamheten, och festkommittén med Becka i spetsen hade alltid mycket att stå i. Vi hade då bytt klubblokal till Sandgatan 10, där vi precis som nu samsades med NSS. Nordstjärnan, som låg några kvarter bort fungerade som en andra klubblokal, vilket kanske inte alltid var så bra för den schackliga verksamheten. Restaurangens källarmästare Åke Pettersson, var medlem i klubben och en stor schackvän, även om han oftast utförde rockaden med flaskor istället för med pjäser. Hans son Roland Åkesson gjorde under flera år goda insatser i A-laget och var en av Norrtäljehjältarna.

    Den tidens årsmöten kunde bli långdragna tillställningar. Beslut skulle fattas om rankinglistans utseende. Några rankingtal fanns inte, utan vad som gällde var "känd och förmodad spelstyrka". Mycket prestige stod på spel, när medlemmarna argumenterade för att hamna så högt upp som möjligt på listan. Ofta måste en mängd voteringar tillgripas, innan listan var klar någon gång fram på småtimmarna. På ett sådant årsmöte fattades faktiskt ett beslut att den regerande klubbmästaren alltid skulle spela på första bordet.

    Om vi övergår till schacklivet i Norrköping, så fanns ytterligare två schackklubbar i vår stad. Kneippbadens SK hade sin schacksalonger, där man redan under tidigt 60-tal bedrev en ganska omfattande ungdomsverksamhet. Denna klubb arrangerade också NT-ÖD.s ungdomsschack, som var den första tävling som jag deltog i. Det fanns av olika skäl en viss rivalitet mellan 08 och Kneippen, som gav matcherna mellan klubbarna derbykaraktär. NSS och 08 stod närmare varandra och som ovan nämnts delade vi under flera år klubblokal. Ett stort schackpropagandaevenemang var den varje år återkommande matchen mellan Norr och Söder. Även denna match sponsrades av NT-ÖD. En annan form av fotfolksschack var de korptävlingar som varje år genomfördes i schacksalongerna. Mitt intryck är att fotfolksschacket hade en helt annan ställning på 60-talet än idag. Det som verkligen förgyllde schacklivet i Norrköping var de ofta återkommande ryska stormästarbesöken med åtföljande simultanföreställningar. Världsmästaren Botvinnik spelade klocksimultan mot stadens tio bästa spelare. Naturligtvis hade han inga svårigheter att vinna samtliga partier. Paul Keres gjorde en bejublad simultanföreställning i december 1962, och stannade i Norrköping flera dagar, eftersom han på helgen skulle delta i en blixtturnering i Skänninge. På kvällarna var han nere på klubblokalen och spelade blixt och umgicks med klubbmedlemmarna. Vid ett tillfälle frågade Becka honom rent ut varför han alltid kom tvåa i kandidatturneringarna och aldrig vann dem. Keres svarade att han inte fick vinna, eftersom det sovjetiska schackförbundet i förväg hade bestämt vem som skulle vinna kandidatturneringen. Svaret är intressant , eftersom det till viss del skulle bekräfta riktigheten i de anklagelser som Fischer riktade mot de sovjetiska spelarna i samband med dessa turneringar.

    Avslutningsvis måste också nämnas den kraftprestation av klubben som SM-arrangemanget 1968 innebar. Tävlingen genomfördes i Mässhallarna, och vi hade en funktionärsstab på 10-12 personer. Nytt var att klass II skulle spelas i stora monradsgrupper. Detta innebar mycket arbete med lottning. Segrare och sverigemästare detta år blev Börje Jansson från Uppsala.

    Detta är några inblickar i 60-talets schackliv. Mycket var annorlunda, men kärleken till det ädla spelet fanns då liksom nu. De ekonomiska resurserna var små, men vår klubb drevs framåt med hjälp av många engagerade medlemmars insatser!

              Ingemar