Krafterna bakom scenen

Med sin speciella logik skulle Salig Dumbom troligen sagt: "En schackklubb bildas för att det skall spelas schack!"

En bestickande sanning förvisst! Klubben den och den blir nästan alltid inbegreppet av de och de aktiva spelarna. Det är spelarna som syns, de som står i rampljuset och applåderas. Och naturligtvis finns det ingen anledning att underskatta deras betydelseB! Med en smula lyskraft drar de nya talanger till samlingen, befordrar återväxten och visar vägen till spelets djupare innehåll.

Men riktigt så entydigt är nu inte en schackorganisations livsbetingelser. Bakom de synligan manifestationerna befinner sig de dolda krafterna, de som planlägger, förbereder och överhuvud möjliggör spelarnas framträdande. Men medan de senare genom priser, uppmärksamhet och publicitet får mer eller mindre omedelbar lön för mödan, arbetar administrationen i skymundan och kan bara vid högtidliga tillfällen påräkna en honnör för sin ofta beundransvärda insatser. Låt oss inte försumma tillfället...!

Föret är trögast i portgången och styrelserna får dra lasset. Per Bohman, Gustav Nilsson och Gustaf Tollsten startade 1908 som förut nämnts. 1909 övertog Hugo Johnsson ordförandeposten. 1911 - 12 blev det Karl Ohlssons tur att föra klubban. Den inte alltför tacksamma posten bytte ofta innehavare i början. 1913 tillträdde schackentusiasten Ernfrid Österlund ordförandeskapet. 1914 till sin bortgång 1918 låg ledningen i händerna på Ernst Johansson, vars ansvarsfulla inställning till uppgiften torde ha verksamt bidragit till klubbens frammarsch under denna tid. Per Bohman fick åter rycka in på ledarplatsen. Åren 1920 - 23 axlade Fredrik Fredriksson ansvaret.

Som tidigare antytts inträdde nu en lång tid av avmattning inom klubben och huvudparten av lågkonjunkturen - 1924 - 29 - fick Knut-Fredrik Ardeman som ordförande genomkämpa. Knut Ekdal blev nästa man och avlöstes av Einar Höög.

Vi gör säkert ingen orätt mot föregångarna om vi lite dröjer vid detta senare namn. Höög höll inte bara ut i hela 15 år på sin utsatta och krävande post, när det så påfordrades var han dessutom vikarierande sekreterare, kassör, materialförvaltare, spelare i DM-laget och - mecenat! Med ett orfd, en klockarfar som skulle allt styra och beställa bland hyggliga men tålamodsprövande och inte så lite bohemiga klubbmedlemmar. Han lotsade skutan genom bränningar och skär fram till de större farvattnen. Denna bravad är det oss en kär plikt att här minnesfästa!

Det var naturligtvis ingen lätt uppgift att axla Höögs kappa. Men klubben hade turen att få Sven Edling som efterträdare 1946. Med sin lugna saklighet, parad med omsorg och plikttrohet, var E. en stor tillgång för klubben, tills han tre år senare med hänsyn till sin privata verksamhet såg sig nödsakad att avstå från det aktiva klubbarbetet.

Ingvar Ekman hade som kassör tillhört styrelsen i många år när han 1949 övertog ordförandeklubban. Hans optimistiska och framåtriktade läggning gav goda impulser både inåt och utåt och under hans 3-åriga ledarskap kunde klubben inregistrera flera vackra framgångar.

Nästföljande år övertog Gösta Södergren rodret för att 1953 efterträdas av Olof Leweau. Denne bar dagens tunga till 1955, då Henrik Jegenberg övertog styret för ett år. Sedan har vi Leweau åter på platsen. L. har haft glädjen att under sin ledning fram till jubileumsåret se klubben växa både kvantitativt och kvalitativt. Vi medlemmar tillräknar hans egna insatser en betydande del i denna framgång och hoppas på hans diplomatiska och representativa stöd för lång tid framåt!

Fältherren vinner inte ensam slaget! Vid ordförandens sida genom 50 år har stått många sekreterare, kassörer, materialförvaltare, lagledare och andra funktionärer. Ingen nämnd och ingen glömd! Vi betyga alla vår tacksamhet för ett uppoffrande och osjälviskt arbete i den angenäma samvarons tjänst. En klubb har den styrelse den förtjänar kunde man travestera ett känt talesätt. Vi är inte alldeles säkra på att alltid ha förtjänat vår styrelse!