Några spelarprofiler

Schack är nu en gång så beskaffat, att alla grader av spelstyrka praktiskt sett har samma nöje och behållning vid dess utövning. Det vore emellertid ett fatalt misstag att låta denna lyckliga omständighet ensidigt bestämma en schackklubbs målksättning. Bredden i en organisation är medel, inte mål. En schackklubb sammansatt av idel medelmåttor för en tynande tillvaro. Man kan navigera efter stjärnor och vid mulet väder fyrar, men saknar man båda hjälpmedlen är färden mer än oviss.

I en klubb utkristalliseras alltid några spelare som genom naturlig fallenhet, studieenerg eller rätt och slätt kampanda lägger en hästlängd mellan sig och kokurrenterna. Förenas alla tre komponenterna i en och samma person, har vi ämnet till en storspelare. Dessa mer eller mindre utvalda drar de övriga med sig mot spelhöjderna och sätter mål för klubbens ambitioner. Därför är de nödvändiga och oumbärliga.

Kontoristföreningens Schackklubb har genom åren haft förmånen att räkna en eller flera sådana begåvningar dom medlemmar. Redan mycket tidigt väckte namnen Nils Bohman, Carl Eklund, Hugo Johnsson och Svenonius (bror till den kände teoretikern) stor respekt. Av ett protokoll från mars 1912, f.ö skrivet av sedermera direktören för Norrköpings Tidningar, Albin Nylin, framgår att Linköpings Schacksällskap ansåg våra toppspelare lite för hårda vid ett första möte. Det heter:
"Med anledning af att LSS på privat väg uttryckt sin önskan att endast vilja täfla med en af Herrar Eklund och Svenonius beslöt sammanträdet upptaga Herr Eklund som täflande, då han tillhört föreningen längst".

Ett namn som några år framåt skulle toppa poängtabellerna förekom för första gången på prislistan 1914, nämligen Gösta Schöldberg. 1920 emigrerade S. till USA bmen återkom på visit 1931, då han deltog i individuella östgötamästerskapen. Här delade han första och andraplatsen med Folke Ekström, som han under turneringen besegrat. Det följande särspelet vann Ekström, varför Schöldberg fick återvända till landet i väster utan färsk DM-titel på fickan. 1934 återvände han för alltid till Sverige och blev en god kraft framför allt i klubbens lagmatcher. Utan att förringa tidigare spelares kapacitet får man nog anse S. vara klubbens första spelare av verkligt folrmat. Med mera rationell träning och utbildning hade han sannolikt kunnat göra sig gällande även i större sammanhang.

Hösten 1918 inträdde Roland Brynje i klubben. Årtalet kan verka misstänkt för den som ännu i dag ser honom manövrera ut framtidshoppen runt om i Östergötland, men det är historiskt belagt som det heter. 1924 blev han pristagare i kongressturneringen som detta år hölls i Norrköping. Ett 1923 uppsatt vandringspris erövrades av B. 1931. Vidare har B. lagt beslag på inte mindre än 7 klubbmästerskap, det senaste 1952, och som lagspelare torde han vara klubbens genom tiderna främste poängplockare. En prydlig meritlista som av allt att döma ännu inte är slutgiltig!

Klubben hade alltså nått första nedförslutet på livets berg- och dalbana och fick sin halt prövad. Denna var tydligen god, ty ehuru persen blev långvarig och man först i början på 30-talet kunde inregistrera en uppåtgående rörelse, kämpade man hela tiden med sikte på framtiden. Bengt (Becka) Flisbergs inträde i klubben 1931 var möjligen en symptom. Han spelade "schack på fotbollsplanen och fotboll på schackbrädet" och förde in en fläkt utifrån som stimulerade livsandarna. Hans optimism var lika obeskrivlig som hans kampanda obändig och ingendera har avtagit med åren. Han är Spelaren - med stor bokstav - i alla lägen och alltid beredd att hugga in där det behövs. En tillgång inåt och utåt som inte nog kan värderas.

År 1932 fick klubben mottaga budskapet att dess hedersmedlem, sjökapten J.S Grandin, gått ur tiden. G. ägnade sig mest åt korr.-schacket och spelade under åren 1910 - 1932 bortåt 300 partier i TFS:s och Schackvärldens korr.-turnerinfgar. Hans poängmässiga resultat var ringa, men hans gränslösa intresse för spelet byggde av allt att döma på djupare grund. G. skänkte en hel del litteratur till klubben och bl.a. är samtliga hans korr.-partier införlivade med klubbens bibliotek.

1934 inskrevs 19-åringen Willy Pettersson i klubbens medlemsmatrikel. Från detta ögonblick kan man nog säga att klubben spelmässigt fick en ny ryggrad. P:s ambitiösa inställning till schackkonsten gav nya målsättningar åt klubbens verksamhet . Träningen och kampandan var visserligen grundvillkor, men teoretisk insikt ett oundgängligt medel. Det skulle ta lång tid innan dessa elementa ingick i det allmänna schackmedvetandet.

Redan nästa år visade P. att hans unga erfarenheter och principer stod i utvecklingens tjänst. I ett svep erövrade han klubbmästerskapet, Norrköpingsmästerskapet, individuella östgötamästerskapet och en mästartitel i Svenska Schackförbundets kongress i Härnösand. Den sistnämnda triumfen var - enligt egen utsago något turbetonad - ambitionens och schackblickens seger över större kunnande.

I olika intervaller under senare hälften av 30-talet fungerade P. som instruktör i spelöppningsteori. Det var då liksom nu en ganska otacksam uppgift och några mera påtagliga resultat belönade knappast ansträngningarna. P. gick emellertid vidare på sin ensamma väg mot höjderna och vann 1937 både förgruppen och segrargruppen i Stockholmskongressens mästarklass.Därmed hade han nått toppskiktet i de nationella tävlingarna och hade bara omständigheterna varit gynnsamma hade säkerligen resultat av större format legat innom räckhåll.

Senhösten 1936 kunde klubben hälsa Folke Ekström välkommen som medlem. Hans sejous blev emellertid kort; redan sommaren därpå flyttade han till Linköping, varifrån han kommit. Gästbesök av denna framstående schackbegåvning blev inte desto mindre betydelsefull. Hans precisa och poänggivande positionsspel, kompletterat av diskussioner kring partier och ställningar gav våra toppspelare en fördjupad och befruktande insyn i tävlingsschacket som gav resultat långt framåt i tiden. E:s överlägsenhet vid denna tid var ur annan synpunkt förkrossande. I en fyrdubbelrondig turnering i högsta klassen mellan fyra spelare segrade E. med 11½ poäng av 12 möjliga, inte mindre än 6 poäng före Pettersson och Flisberg, som delade 2:a platsen på 5½. Norrköpingsmästerskapet blev honom givetvis en lätt match. Sedermera lade han sig som bekant till med både Sverigemästartitlar och en internationell mästartitel. Hans civila arbete lade hinder i vägen för hans vidare framfart, annars talar mycket för att han på 40-talet befunnit sig bland världseliten.

Ekström försvann 1937 men som plåster på såret kunde klubben inregistrera två nya starka spelare, nämligen Nils Vult von Steiern och Olof Sterner. Klubbturneringarna, liksom matcherna utåt fick ny spänning och överhuvud ökades märkbart livaktigheten i klubbens verksamhet. När 30-årsjubileét firades 1938 arrangerades en turnering som vanns av Willy Pettersson, Karl Andersson, Finspång, på andra och Vult von Steierfn på tredje plats. Sternedr halkade utanför prisramen, men har som känt sedermera tagit igen skadan med östgötamästerskap, snudd på sverigemästerskap och som krön en förnämlig Nordenmästartitel. De senare bravaderna tyvärr som stockholmare!

Andra världskriget berövade oss impulserna utifrån och lade en kall hand över den ideélla verksamhet schackspelet i stort representerar. Några nya stjärnor hade inte tillfälle att stiga upp över de rökfyllda horisonterna. Militärförläggningarna har aldrig visat sig vara några vidare bra plantskolor för schackbegåvningar, även om fritiden där ofta nog användes för spel av olika slag. Miljön passar egendomligt nog inte det mest strategiska, taktiska och krigiska av alla spel. Tystnaden, kontemplationen och den personliga integritetskänslan saknas.

Vid klubbens 40-årsjubileum arrangerades en jätteturnering som löpte genom två säsonger, hösten 1948 och våren 1949. I högsta klassen segrade Mille Fränding som sålunda fick en fullträff under sin något ojämna schackbana. Som resande sven har F. varit förmenad kontinuerlig träning, annars skulle hans naturliga och säkra schackblick oftare fört hans namn upp till de översta platserna på poängtabellerna.

Med 50-talet vågar man nog påstå att klubben efter lokala förhållanden går en verklig storhetstid till mötes. De gamla kämparna spelar sitt hårda rutinerade spel och en rad nya förmågor strävar segt och målmedvetet för att göra dem äran stridig. Sådant måste ge resultat!

Gösta Södergren brottas med spelöppningsrerpertoaren och söker sin stil. Det tar tid, men med enveten energi - som stundom i hårdare sammanhang forcerar konditionsvallen - pressar han sig till goda resultat; flera placeringar i KM, ett par i NM och tredje priset i kongressturneringens första klass, Växjö 1958.

Jegenberg kämpade i underläge parti efter parti - och vinner! Han har sin speciella taktik, drar angrepp på sig och låter motståndaren förblöda strax utanför sista förskansningarna. Utom fina matchresultat blev J. klubbmästare såväl 1950 som 1957. Tyvärr avflyttade han senaste året till annan ort, varför klubben under alla förhållanden inte kan påräkna hans medverkan under närmaste framtiden.

Gunnar Carlberg är vårt yngsta mästarämne. Juniormästare i ÖM 1954, seniormästare 1965, då han även tog hem sin grupp i kongressturneringens andra klass, klubbmästerskapet 1958 samt placering i klass I i Växjö. Med sin sunda och gedigna inställning till schacket har han utsikt att samla många troféer i framtiden.

1955fick klubben ett tillskott av två spelare som betydde en ansenlig förstärkning utåt, nämligen Frank Dahlberg och Sven Stylander. Den förre i någon mån veteran, redan 1927 svensk mästare, sedermera Göteborgsmästare, Norrköpingsmästare och Östgötamästare. Den senare Östgötamästare och pristagare i klass I i Växjö, mned en briljant kombinationsblick som sitt främsta vapen.

Flera spelarprofiler vore att nämna men utrymmet sätter stopp. Klubbens spelstatus jubileumsåret kanske bäst dokumenteras med följande enkla faktum: när Östergötlands Schackförbund har uttagit sitt 10-mannalag till de allsvenska matcherna, så är jämnt halva laget rekryterat från Norrköpings Kontoristförenings Schackklubb.

NKF:s styrelse 1958