Historik

Här följer en liten resa genom tiden, från bildandet av vår klubb och i första hand fram till år 1958. Då utgavs den jubileumsskrift, varifrån nedanstående text och fotografier är hämtade. Författare var Frank Dahlberg och Willy Pettersson.

Starten år 1908


Sedan Stockholms Schacksällskap (1867) och Göteborgs Schacksällskap (1879) visat vägen, bildades schackklubbar lite varstädes i landets tätorter. Norrköping var tidigt ute och fick sin första schacksammanslutning (Norrköpings Schacksällskap) redan 1892. Någon vidare fart på det organiserade schacklivet blev det emellertid inte förrän sekelskiftet passerats. Några av landets ännu i dag livaktigaste klubbar skriver sina födelseår under seklets första decennium. En av dem var Norrköpings Kontoristförenings Schackklubb.

Den 26 september 1908 framlades på initiativ av Per Bohman en anteckningslista för de av föreningens medlemmar, såväl passiva som aktiva, hvilka äro intresserade för bildandet av en schackklubb. Nio medlemmar antecknade sig och den 2 oktober konstituerades klubben som framgår av förestående stiftelseurkund. Styrelsen för det första verksamhetsåret, omfattande tiden 2/10 – 31/12 1908 blev: ordf. Per Bohman, sekr. Gustaf Nilsson, v. Ordf. och kassör Gustaf Tollsten.

Vid årsskiftet 1908 – 09 hade medlemsantalet ökat till 28, vilket tyder på en anmärkningsvärd expansion. Ordförandeposten övertogs nu av Hugo Johnsson med Per Bohman och Gustaf Borgvall som medhjälpare. Årsavgiften bestämdes till 2 kronor, vartill givetvis kom avgiften till moderföreningen NKF. I gengäld har som i inledningen nämndes klubben haft tillgång till förstklassiga lokaler, ett privilegium som speciellt en schacksammanslutning inte kan skatta nog högt.

De första sammanträdena ägnades begripligt nog huvudsakligen åt administrativa frågor. Men den 6 november 1908 var man redo för spelet. Det blev en dubbelrondig turnering med 27 deltagare(!), ett arrangemang som även en nutida storklubb nog skulle anse vara en maktpåliggande sak att föra i hamn. Det gick heller inte helt efter mallarna, trots att man spelade snabbpartier utan protokollföring och tidskontroll. Genom mötesbeslut sattes punkt för mastodonttävlingen den 5 maj 1909. Då återstod en hel del partier att spela, varför ett återgivande av resultatet skulle vara missvisande. Redan nu urskiljer man emellertid några framgångsrika namn som sedermera skulle dominera poängtabellerna.

Erfarenheterna från denna första turnering aktualiserade kravet på fastare tävlingsformer. Bl. a. framställdes önskemål om tidskontroll. Schackur var mycket ovanliga vid denna tid och dessutom rätt dyrbara tingestar när man behövde ett dussintal för att tillgodose behovet. Klubbens sätt att lösa den brydsamma frågan torde tillhöra den svenska schackhistoriens kuriosa. Den 1/12 1909 anger kassaboken inköp av 2 dussin timglas till ett belopp av kr. 8:50! Varje spelare fick till sitt förfogande ett sådant timglas och tillmättes 3 minuter per drag, tydligen den tid det tog för sanden att rinna från den övre kammaren till den undre. Naturligtvis var detta ett provisorium och litet senare inköptes två schackur som i viktiga partier fick reglera spelarnas betänketid.

albin

Wienermästaren Albin ger simultanuppvisning 1914.

Kontakter

Under säsongen 1909-10 arrangerades en ny turnering, nu indelad i två klasser på basis av spelarnas tidigare resultat. K. Engblad utgick som vinnare i första klassen och A. Nylin i andra.

På vårsidan 1910 ansågs spelstyrkan motivera ett kontaktförsök utåt. Vid sammanträdade den 3:e mars “Beslöts göra förfrågan hos Göteborgs Kontoristförenings Schackklubb, huruvida de voro villiga att spela ett s.k. korrespondensparti med vår klubb,och uppsattes omedelbart en skrivelse till nämnda klubb”. Denna första hänvändelse utåt torde dock ha lämnat negativt resultat; protokollen nämner ingen fortsättning.

Mer lokalt tycks förbindelserna ha varit så pass mycket gynnsammare. Vid våravslutningen säger protokollsboken: “Widtog ett synnerligen animerat nachspiel hvartil pilsner och porter skänkts av Herr C. K. S. Carlsson samt Norrköpings Bryggeri A.B.” och vid höstavslutningen samma år heter det: “Sångföreningen som samtidigt hade öfvning, inbjöds att deltaga vid festligheten, vilket bidrog till att höja stämningen med sång.” Redan då var var sålunda kontakten mellan NKF:s olika sektioner den bästa.

Det skulle dröja till mars 1911 innan en match mot en annan klubb kom till stånd. En utmaning anlände från den äldre lokalkollegan och “arga konkurrenten”, Norrköpings Schacksällskap, och naturligtvis var man pigg på en kraftmätning. Hur denna slutade förmäler inte hävderna, men mycket talar för att vinsten för vår klubb denna första gång mera blev erfarenhet än poäng.

Hur som helst arbetades det vid denna tid både energiskt och målmedvetet inom klubben. Under säsongen 1910-11 uppdelades turneringarna i tre klasser, vilket antyder avsevärd ökning och breddning av spelstyrkan. Hösten 1911 infördes obligatorisk protokollföring och till yttermera utsågs två instruktörer, “vilka med råd skulle bistå medlemmarna en kväll i veckan”. Det var klubbens dåvarande starkaste spelare Carl Eklund och Hugo Johnsson som åtog sig den inte alltför lätta uppgiften.

1912 blev i flera avseenden ett märkesår för klubben och Östergötlands schackliv överhuvud. Timglasen lades på hyllan och ersattes med schackur. Bibliotek upprättades och den första schacklitteraturen blev 1:a och 2:a delen av Collins lärobok, samt Tarrasch 300 partier. I mars inleddes det genom tiderna stimulerande arbetet med Linköpings Schacksällskap. LASS hade redan då en aktningsvärd spelstyrka och första sammandrabbningen, en dubbelrondig match med 13 spelare på vardera sidan, slutade också 17,5-8,5 till Linköping. Det skulle ta ett par år innan vår klubb kunde bjuda LASS på allvarlig konkurrens.

Den 20:e september innehåller protokollsboken en passus med synnerligen vittsyftande innehåll. Vi citerar: “Herr Ernfrid Österlunds förslag om att klubben skulle taga initiativet till bildandet af Östergötlands Schackförbund bordlades till nästa sammanträde.” Tanken var väckt och den 18:e december gick man över till handling. Då tillsattes en 5-mannakommitté för att utarbeta förslag till stadgar “samt göra sig underrättade om hur saken skulle ordnas”. Hur saken ordnades har vi inte i detalj kunnat följa, men målet nåddes och den 4:e maj 1913 var Östergötlands Schackförbund ett faktum. Initiativtagaren Ernfrid Österlund blev klubbens förste representant. Enligt uppgift var det nya förbundets tillkomst i tiden närmast efter Stockholms Schackförbund och Sydsvenska Schackförbundet och omfattade Norrköpings SS, NKF:s SK, Linköpings SS, Linköpings Arbetares SK och Motala SK, Söderköpings SS och Valdemarsviks SK.

Med denna epokgörande händelse upphörde givetvis kontaktsvårigheterna för vår klubb. Det blev i fortsättningen ett flitigt matchande med växlande resultat och man vågar nog påstå att den då 5-årige telningen tillväxte i ålder och visdom.

Som en jämförelse med nutidens umgängesformer klubbarna emellan förtjänar ett utdrag ur styrelseprotokollet av den 3:e januari 1913 att återges: “Beslöts avlåta nyårstelegram till Norrk. o. Linköpings schackklubbar!” Klubbarna utgjorde en sorts schackfamiljer och uppehöll kontakten som sådana. Tiderna förändras och vi med dem!

I världskrigets skugga

Rubriken låter dyster och är så också, men schacklivet här hemma tycks inte ha lidit nämnvärd skada av oron ute i världen. Tvärtom beskriver åren från 1915 till ett stycke in på 20-talet allmänt en jämnt stigande kurva. Framför allt fann man under denna tid de organisations- och tävlingsformer som i stort sett alltjämt är i bruk.

Spelåret 1914-15 började årligen återkommande 10-mannatävlingar om ett av Östergötlands Schackförbund uppsatt vandringspris. De utgjorde föregångare till de mera differentierade officiella DM-matcherna. Redan i första omgången visade sig vår klubb ha rätt förvaltat lektionerna som de äldre kollegorna, Norrköpings SS och Linköpings AS, bestått. Lärpojken tog första inteckningen och att detta inte var någon tillfällighet kan man utläsa av initialerna på vandringspriserna som slutligen för alltid stannade hos NSS: 1915 NKF, 1916 LASS, 1917 NKF, 1919 NSS, 1921 LASS, 1922 NSS och 1923 NSS.

Norrköpings tidningar visade tidigt sin uppskattning av schackspelet och arrangerade även 1915 en turnering, öppen för stadens spelare. Den blev mönstergivande för de sedermera årliga turneringarna om Norrköpingsmästerskapet. Med blygsam tillfredställelse noteras att de våra lade embargo på platserna 1-3 i denna första lokala “stortävling”!

Spelåret 1916 fick klubben mottaga ett ståtligt pris av juvelerare Valfrid Nilsson. Man tar knappast miste om man antar, att gåvan i ganska hög grad stimulerade spellusten inom klubben och möjligen också indirekt hade någon beröring med följande ljusa passus i årsberättelsen:

“Med glädje kan styrelsen konstatera att klubben i alla avseenden gått framåt, medlemmarna äro synnerligen intresserade, sammanhållningen utmärkt, spelkvällarna talrikt besökta och turneringsdeltagarna ha gjort sitt bästa för att fullfölja tävlingen. Spelskickligheten har också ökat, en följd av arbete, intresse och gott kamratskap.”

Samma år inbjöd Norrköpings Tidningar vår klubb att jämte NSS möta LASS i ett korrespondensparti. Ett hederspris uppsattes till segraren. Matchen pågick under tiden 8/1-10/11 och vann av LASS. Dragen publicerades en gång i veckan i NT. Kanske NT rentav är pionjär på området?

Under säsongen 1917-18 deltog klubben i en korr.-turnering, arrangerad av Hvar 8 Dag. Övriga deltagare vad Linköpings AS, Trollhättans SS och Landskrona SS. Några lagrar skar vi inte den gången. Årsberättelsen för 1918 konstaterar kort och gott att klubben inte blev segrare.

Det vore nöjsamt och väl även av ett visst schackhistoriskt intresse att så här steg för steg teckna klubbens verksamhet inåt och utåt tills dags dato. Men 50 år är i detta sammanhang en alltför lång tid för det utrymme som står till vårt förfogande. Även med risk att utelämna eller njuggt behandla personer, händelser och resultat som haft betydelse för klubbens fortbestånd och utveckling, nödgas vi i fortsättningen schematisera och hårt sovra det efterhand alltmer svällande materialet. Vi får hoppas att omständigheterna vid kommande jubileum ger möjlighet till fylligare historik.

Några spelarprofiler

Schack är nu en gång så beskaffat, att alla grader av spelstyrka praktiskt sett har samma nöje och behållning vid dess utövning. Det vore emellertid ett fatalt misstag att låta denna lyckliga omständighet ensidigt bestämma en schackklubbs målsättning. Bredden i en organisation är medel, inte mål. En schackklubb sammansatt av idel medelmåttor för en tynande tillvaro. Man kan navigera efter stjärnor och vid mulet väder fyrar, men saknar man båda hjälpmedlen är färden mer än oviss.

I en klubb utkristalliseras alltid några spelare som genom naturlig fallenhet, studieenergi eller rätt och slätt kampanda lägger en hästlängd mellan sig och konkurrenterna. Förenas alla tre komponenterna i en person har vi ämnet till en storspelare. Dessa mer eller mindre utvalda drar de övriga med sig mot spelhöjderna och sätter mål för klubbens ambitioner. Därför är de nödvändiga och oumbärliga.

Kontoristföreningens Schackklubb har genom åren haft förmånen att räkna en eller flera sådana begåvningar som medlemmar. Redan mycket tidigt väckte namnen Nils Bohman, Carl Eklund, Hugo Johnsson och Svenonius (bror till den kände teoretikern) stor respekt. Av ett protokoll från mars 1912, f.ö skrivet av sedermera direktören för Norrköpings Tidningar, Albin Nylin, framgår, att Linköpings Schacksällskap ansåg våra toppspelare litet för hårda vid ett första möte. Det heter: “Med anledning af att L.S.S på privat väg uttryckt sin önskan att endast vilja täfla med en av Herrar Eklund och Svenonius beslöt sammanträdet upptaga Herr Eklund som täflande, då han tillhört föreningen längst.”

Ett namn som några år framåt skulle toppa poängtabellerna förekom för första gången på prislistan 1914, nämligen Gösta Schöldberg. 1920 emigrerade S. till USA men återkom på visit 1931, då han deltog i individuella östgötamästerskapet. Här delade han första och andra platsen med Folke Ekström som han under turneringen besegrat. Det följande särspelet vann Ekström, varför Schöldberg fick återvända till landet i väster utan färsk DM-titel på fickan. 1934 återvände han för alltid till Sverige och blev en god kraft framförallt i klubbens lagmatcher. Utan att förringa tidigare spelares kapacitet får man nog anse S. vara klubbens första spelare av verkligt format. Med mera rationell träning hade han sannolikt kunnat göra sig gällande även i större sammanhang.

Hösten 1918 inträdde Roland Brynje i klubben. Årtalet kan verka misstänkt för den som ännu idag ser honom manövrera ut framtidshoppen runt om i Östergötland, men det är historiskt belagt som det heter. 1924 blev han pristagare i kongressturneringen som detta år hölls i Norrköping. Ett 1923 uppsatt vandringspris erövrades av B. 1931. Vidare har B. lagt beslag på inte mindre än 7 klubbmästerskap, det senaste 1952, och som lagspelare torde han vara klubbens genom tiderna främste poängplockare. En prydlig meritlista som av allt att döma ännu inte är slutgiltig.

I början av 20-talet gick klubben en avmattningsperiod till mötes. Flera av de gamla rutinerade spelarna höll sig av olika anledningar borta, vilket gav utslag särskilt i nappatagen med andra klubbar. Brynje, John Hellsten, Sven Canow och Herman Janzon kämpade tappert för klubbens färger men kunde inte ensamma hålla uppe den tidigare goda spelarstandarden. Årsberättelsen för 1923 har sorg i rösten:
“Styrelsen har vidare att med ledsnad konstatera, att klubbens spelstyrka på ett betänkligt sätt försvagats, beroende på en del ogynnsamma omständigheter. Dels har en del av dess starkaste spelare under senaste åren afflyttat från staden, dels har en del gamla och tränade spelare, ehuru ännu till namnet medlemmar, alldeles upphört att deltaga i turneringarna och slutligen har intresset hos de kvarvarande ej varit det allra bästa.”

Klubben hade alltså nått första nedförslutet på livets berg- och dalbana och fick sin halt prövad. Denna var tydligen god, ty ehuru persen blev långvarig och man först i början på 30-talet kunde inregistrera en uppåtgående rörelse, kämpade man hela tiden med sikt på framtiden. Bengt (Becka) Flisbergs inträde i klubben 1931 var möjligen ett symptom. Han spelade “schack på fotbollsplan och fotboll på schackbrädet” och förde in en fläkt utifrån som stimulerade livsandarna. Hans optimism var lika obeskrivlig som hans kampanda obändig och ingendera har avtagit med åren. Han är spelaren – med stor bokstav – i alla lägen och alltid beredd att hugga in där det behövs. En tillgång inåt och utåt som inte nog kan värderas.

1932 fick klubben mottaga budskapet att dess hedersmedlem, sjökapten J. S. Grandin, gått ur tiden. G ägnade sig mest åt korr.-schacket och spelade under åren 1910-1932 bortåt 300 partier i T.f.S:s och Schackvärldens korr.-turneringar. Hans poängmässiga resultat var ringa, men hans gränslösa intresse för spelet byggde av allt att döma på djupare grund. G. skänkte en hel del litteratur till klubben och bl.a. är samtliga hans korr.-partier införlivade med klubbens bibliotek.

1934 inskrevs 19-åringen Willy Pettersson i klubbens medlemsmatrikel. Från detta ögonblick kan man nog säga att klubben spelmässigt fick en ny ryggrad. P:s ambitiösa inställning till schackkonsten gav nya målsättningar åt klubbens verksamhet. Träningen och kampandan var visserligen grundvillkor, men teoretisk insikt oundgängligt medel. Det skulle ta lång tid innan dessa elementa ingick i det allmänna schackmedvetandet.

Redan nästa år visade P. att hans unga erfarenheter och principer stod i utvecklingens tjänst. I ett svep erövrade han klubbmästerskapet, Norrköpingsmästerskapet, individuella östgötamästerskapet och en mästartitel i Svenska Schackförbundets kongress i Härnösand. Den sistnämnda triumfen var – enligt egen utsago något turbetonad – ambitionens och schackblickens seger över större kunnande.

I olika intervaller under senare hälften av 30-talet fungerade P. som instruktör i spelöppningsteori. Det var då liksom nu en ganska otacksam uppgift och några mera påtagliga resultat belönade knappast ansträngningarna. P. gick emellertid vidare på sin ensamma väg mot höjderna och vann 1937 både förgruppen och segrargruppen i Stockholmskongressens mästarklass. Därmed hade han nått toppskiktet i de nationella tävlingarna och hade bara omständigheterna varit gynsamma hade säkerligen resultat av större format legat inom räckhåll.

Senhösten 1936 kunde klubben hälsa Folke Ekström välkommen som medlem. Hans sejour blev emellertid kort; redan sommaren därpå flyttade han till Linköping, varifrån han kommit. Gästbesöket av denna framstående schackbegåvning blev inte desto mindre betydelsefull. Hans precisa och poänggivande positionsspel, kompletterat av diskussioner kring partier och ställningar gav våra toppspelare en fördjupad och befruktande insyn i tävlingsschacket som gav resultat långt framåt i tiden. E:s överlägsenhet vid denna tid var ur en annan synpunkt förkrossande. I en fyrdubbelrondig turnering i högsta klassen mellan fyra spelare segrade E. med 11.5 poäng av 12 möjliga, inte mindre än 6 poäng före Pettersson och Flisberg, som delade andra platsen på 5.5. Norrköpingsmästerskapet blev honom givetvis en lätt match. Sedermera lade han sig som bekant till med både Sverigemästartitlar och en internationell mästartitel. Hans civila arbete lade hinder i vägen för hans vidare framfart, annars talar mycket för att han på 40-talet befunnit sig bland världseliten.

Ekström försvann 1937 men som plåster på såren kunde klubben inregistrera två nya starka spelare, nämligen Nils Vult von Steiern och Olof Sterner. Klubbturneringarna, liksom matcherna utåt fick ny spänning och överhuvud ökades märkbart livaktigheten i klubbens verksamhet. När 30-årsjubileet firades 1938 arrangerades en turnering som vanns av Willy Pettersson, med Karl Andersson, Finspång, på andra och Vult von Steiern på tredje plats. Sterner halkade utanför prisramen, men har som känt sedermera tagit igen skadan med östgötamästerskap, snudd på Sverigemästerskapet och som krön en förnämlig Nordenmästartitel. De senare bravaderna tyvärr som stockholmare!

Andra världskriget berövade oss impulserna utifrån och lade en kall hand över den ideella verksamhet schackspelet i stort representerar. Några stjärnor hade inte tillfälle att stiga upp över de rökfyllda horisonterna. Militärförläggningarna har aldrig visat sig vara några vidare bra plantskolor för schackbegåvningar, även om fritiden där ofta användes för spel av olika slag. Miljön passar egendomligt nog inte det mest strategiska, taktiska och krigiska av alla spel. Tystnaden, kontemplationen och en personliga integritetskänslan saknas.

Vid klubbens 40-årsjubileum arrangerades en jätteturnering som löpte genom två säsonger, hösten 1948 och våren 1949. I högsta klassen segrade Mille Fränding som sålunda fick en fullträff under sin något ojämna schackbana. Som resande sven har F. varit förmenad kontinuerlig träning, annars skulle hans naturliga och säkra schackblick oftare fört hans namn upp till de översta platserna på poängtabellerna.

Med 50-talet vågar man nog påstå att klubben efter lokala förhållanden går en verklig storhetstid till mötes. De gamla kämparna spelar sitt hårda rutinerade spel och en rad nya förmågor strävar segt och målmedvetet att för att göra dem äran stridig. Sådant måste ge resultat!

Gösta Södergren brottas med spelöppningsrepertoaren och söker sin stil. Det tar tid, men med medveten energi – som stundom i hårdare sammanhang forcerar konditionsvallen – pressar han sig till goda resultat: flera placeringar i KM, ett par i NM och tredje priset i kongressturneringens första klass, Växjö 1958.

Jegenberg kämpar i underläge parti efter parti – och vinner! Han har sin speciella taktik, drar angrepp på sig och låter motståndaren förblöda strax utanför sista förskansningarna. Utom fina matchresultat blev J. klubbmästare såväl 1950 som 1957. Tyvärr avflyttade han senaste året till annan ort, varför klubben under alla förhållanden inte kan påräkna hans medverkan under närmaste framtiden.

Gunnar Carlberg är vårt yngsta mästarämne. Juniormästare i ÖM 1954, seniormästare 1956, då han även tog hem sin grupp i kongressturneringens andra klass, klubbmästerskapet 1958 samt placering i klass I i växjö. Med sin sunda och gedigna inställning till schacket har han utsikt att samla många troféer i framtiden.

1955 fick klubben ett tillskott av två spelare som betydde en ansenlig förstärkning utåt, Nämligen Frank Dahlberg och Sven Stylander. Den förre i någon mån veteran, redan 1927 svensk mästare, sedermera Göteborgsmästare och pristagare i klass I i Växjö, med en briljant kombinationsblick som sitt främsta vapen.

Flera spelarprofiler vore att nämna, men utrymmet sätter stopp. Klubbens spelstatus jubileumsåret kanske bäst dokumenteras med följande enkla faktum: när Östergötlands schackförbund har uttagit sitt 10-mannalag till de allsvenska matcherna, så är jämnt halva laget rekryterat från Norrköpings Kontoristförenings Schackklubb.

Krafterna bakom scenen

Med sin speciella logik skulle Salig Dumbom troligen sagt: “En schackklubb bildas för att det skall spelas schack!” EN bestickande sanning förvisst! Klubben den och den blir nästan alltid inbegreppet av de som står i rampljuset och applåderas. Och naturligtvis finns det ingen anledning att underskatta deras betydelse! Med en smula lyskraft drar de nya talanger till samlingen, befordrar återväxten och visar vägen till spelets djupare innehåll.

Men riktigt så entydiga är nu inte en schackorganisations livsbetingelser. Bakom de synliga manifestationerna befinner sig de dolda krafterna, de som planlägger, förbereder och överhuvud möjliggör spelarnas framträdande. Men medan de senare genom priser, uppmärksamhet och publicitet får mer eller mindre omedelbar lön för mödan, arbetar administrationen i skymundan och kan bara vid högtidligare tillfällen påräkna en honnör för sina ofta beundransvärda insatser. Låt oss inte försumma tillfället…!

Föret är trögast i portgången och styrelserna får dra lasset. Per Bohman, Gustav Nilsson och Gustaf Tollsten startade 1908 som förut nämnts. 1909 övertog Hugo Johnsson ordförandeposten. 1911-12 blev det Karl Ohlssons tur att föra över klubban. Den inte alltför tacksamma posten bytte ofta innehavare i början. 1913 tillträdde schackentusiasten Ernfried Österlund ordförandeskapet. 1914 till sin bortgång 1918 låg ledningen i händerna på Ernst Johansson, vars ansvarsfulla inställning till uppgiften torde ha verksamt bidragit till klubbens frammarsch uner denna tid. Per Bohman fick åter rycka in på ledarplatsen. Åren 1920-23 axlade Fredrik Fredriksson ansvaret.

Som tidigare antytts inträdde nu en lång tid av avmattning inom klubben och huvudparten av lågkonjunkturen – 1924-29 – fick Knut Fredrik Ardeman som ordförande genomkämpa. Knut Ekdal blev nästa man och avlöstes 1931 av Einar Höög.

Vi gör säkert ingen orätt mot föregångarna om vi litet dröjer vid detta senare namn. Höög höll inte bara ut i hela 15 år på sin utsatta och krävande post, när det så påfordrades var han dessutom vikarierande sekreterare, kassör, materialförvaltare, spelare i DM-laget och – mecenat! Med ett ord, en klockarfar som skulle allt styra och beställa bland hyggliga men tålamodsprövande och inte så litet bohemiga klubbmedlemmar. Han lotsade skutan genom bränningar och skär fram till de större farvattnen. Denna bravad är det os en kär plikt att här minnesfästa!

Det var naturligtvis ingen lätt uppgift att axla Höögs kappa. Men klubben hade turen att få Sven Edling som efterträdare 1946. Med sin lugna saklighet, parad med omsorg och plikttrohet, var E. en stor tillgång för klubben, tills han tre år senare med hänsyn till sin privata verksamhet såg sig nödsakad att avstå från det aktiva klubbarbetet.

Ingvar Ekman hade som kassör tillhört styrelsen i många år när han 1949 övertog ordförandeklubban. Hans optimistiska och framåtriktade läggning gav goda impulser både inåt och utåt och under hans 3-åriga ledarskap kunde klubben inregistrera flera vackra framgångar.

Nästföljande år övertog Gösta Södergren rodret för att 1953 efterträdas av Olof Leweau. Denne bar dagens tunga till 1955, då Henrik Jegenberg övertog styret för ett år. Sedan har vi Leweau åter på platsen. L. har haft glädjen att under sin ledning fram till jubileumsåret se klubben växa både kvantitativt och kvalitativt. Vi medlemmar tillräknar hans egna insatser en betydande del i denna framgång och hoppas på hans diplomatiska och representativa stöd för en lång tid framåt.

Fältherren vinner inte ensam slaget! Vid ordförandens sida genom 50 år har stått många sekreterare, kassörer, materialförvaltare, lagledare och andra funktionärer. Ingen nämnd och ingen glömd! Vi betyga alla vår tacksamhet för ett uppoffrande och osjälviskt arbete i den angenäma samvarons tjänst. En klubb har den styrelse den förtjänar kunde man travestera ett känt talesätt. Vi är inte alldeles osäkra på att alltid ha förtjänat våra styrelser!

Stödjande medlemmar

I motsats till de flesta fysiska sportgrenarna är som bekant schackspelet ingen större publikattraktion. Det är alltför få som ser att det händer något på ett schackbräde. En sport som inte samtidigt erbjuder skådespel kan heller inte ta betalt för sina uppvisningar. Följden är att praktiskt taget alla schacksammanslutningar måste brottas med penningbekymmer.

Hade inte behjärtande personer ekonomiskt bistått schacket, så är det mer än sannolikt att vårt land varit många schackspelare och schackklubbar fattigare. Men även här som på andra områden faller ödets lotter olika. Vår klubb hör utan gensägelse till de gynnade. Redan från början möttes deras verksamhet uppskattning från moderföreningens sida och tilldelades fr. o. m. 1909 ett årligt anslag på 50 kronor. Vad denna summa betydde i en tid, då hela årsbudgeten rörde sig om ett par hundra kronor, är lätt att förstå. Anslaget har under åren justerats uppåt och utgör alltjämt ett väsentligt tillskott i klubbens kassa.

Från 1911 och ett tiotal år framåt verifierar kassaboken ekonomiska bidrag från stödjande medlemmar. Här finner vi namnen Nils Bohman, grossh. Albin Zetterström, prokurist Edw. Andersson, kassör Thure Pettersson, grossh. Ernst Johansson, Fredrik Fredriksson, dir Albin Nylin och Seth Johansson. Man skjuter knappast över målet om man påstår, att dessa medlemmars gåvor kraftigt bidrog till att lösgöra styrelserna för mera konstruktiva uppgifter än läggspelet kredit – debit under de kritiska startåren.

Men även fortsättningsvis har klubben från enskilda medlemmars sida rönt välvillig förståelse för de alltid aktuella kassabekymren. Vi måste här nöja oss med att uppräkna namnen: Roland Brynje, Knut-Fredrik Ardeman, Einar Höög,Sven E. Noring, Sigurd Dahlgren, Nils Månsson, Marion Lindström, Ingvar Ekman, Sven Edling, Knut Ekdal och Gösta Abrahamsson.

Till alla genom åren ber vi få framföra vårt vördsamma tack!

NKF:s hedersmedlemmar

Albin Zetterström 1919.
J.S. Grandin 1931.
Knut Ekdahl 1951.
Ingvar Ekman 1955.

Matchresultat

Under åren fram till 20-talet kunde klubben notera flera vackra matchframgångar. Så här långt efteråt konstaterar man naturligtvis lätt nog, att motståndet var medelmåttigt och att entusiasmen och kampandan mer än kunnigheten gav utslag på poängtabellen. Låt så vara, men nog önskar man i denna teorisprängda och tekniskt besatta tid litet mera av 10-talets glada pionjärsoptimism och leksamhet. Varje parti var en utflykt på mer eller mindre okända stigar och hur äventyret än slutade, lämnade det nästan alltid behållning i form av nya upptäckter och lärdomar. Romantik kanske – men ack så behövlig!

Till de förut redovisade resultaten kan läggas en vänskapsmatch mot Finspångs SK oktober 1919. Det är första gången protokollen nämner denna schacksammanslutning. Vår klubb avgick med segern och poängsiffrorna 7.5-3.5 talar för ganska stor överlägsenhet.

Nedgångsperioden under 20-talet kan givetvis också utläsas i matchresultaten. Nästa möte med Finspång 1921 slutade oavgjort 7.5-7.5. Samma år mot Katrineholms SS gick det bättre 7.5-4.5, och Söderköpings SS utklassades med siffrorna 8.5-1.5.

Två telefonmatcher 1922 mot LASS omnämnes. Den första fick formen av två konsultationspartier med tre spelare vid varje bord och slutade 1.5-0.5 till LASS. I den andra möttes fyra tvåmannalag och slutade oavgjort 2-2. 1924 spelade vi 7.5-7.5 mot Söderköping och förlorade mot Katrineholm med 4-8. Intresset och spelstyrkan dalade.

Det är egentligen först i och med att vi 1934-35 åter deltar i de årliga DM-tävlingarna som klubben vaknar till nytt liv. Medlemsstocken hade utökats med unga krafter och man kunde se mot framtiden med ny tillförsikt. Vi låter för enkelhetens skull siffrorna tala från startåret 1934 till vårt jubileumsår 1958. Det är här fråga om A-lagens placering och siffran efter årtalet anger platsen från toppen räknat;

1934-35-3. 1936-4. 1937-2.1938-1. 1939-2. 1940-4. 1941-2. 1942-4. 1943-1. 1944-3. 1945-1. 1946-2. 1947-5. 1948-2. 1949-1. 1950-2. 1951-3. 1952-5. 1953-4. 1954-3. 1955-2. 1956-1. 1957-1. 1958-2.

Statistiken är för vårt vidkommande genomsnittligt mycket fördelaktig om man undantar matcherna mot LASS som berett oss många sorgestunder. Det bör emellertid tilläggas, att de fåtaliga segrarna över den hårdföra Linköpingsklubben också givit oss en största tillfredställelsen!

Från början deltog Finspångs SK, LASS, NKF, NSS, Söderköpings SS och Valdemarsviks SS. Efterhand tillkom följande klubbar: 1937 SK Kamraterna, Linköping, 1938 Motala SS, 1942 Skänninge SK, 1950 Kneippbadens SK, 1951 Mjölby SS.

Hårdheten i toppstriderna belyses av följande exempel: 1938 blev som framgår av ovanstående vårt klubblag östgötamästare, men LASS och NSS nådde samma matchpoäng och både vi och LASS hade den individuella kvoten 31.5-18.5. Vårt lag säkrade slutsegern med de flesta vinstpartierna! 1948 blev Motala SS segrare före oss på bättre individuell kvot. 1949: Vår klubb vann med 11 matchpoäng och partikvoten 50.5-19.5. Motala SS hade 11 matchpoäng och partikvoten 47-23. LASS 11 poäng, partikvot 46-24, 1956: Vår klubb segrade med en halv poängs bättre kvot än LASS! 1958: Tre lag LASS, NKF och KSK hade samma matchpoäng med vinst för LASS på 1.5 poäng bättre individuell kvot än vår klubb.

Det är sådant som stimulerar kampandan och gör lagschacket fruktbärande. Ensidig dominans är kanske en söt smak i munnen, men den befodrar ingen utveckling. Ingenting talar heller för att någon klubb i fortsättningen helt kommer att behärska fältet. Det är väl sörjt för konkurrensen som hittills blir hård, även om det alltjämt är storklubbarna i städerna som kommer att kivas om tätplatserna.

Klubbmästare

I anslutning till närmast föregående återges här namnen på klubbmästarna genom tiderna. Som i annat sammanhang omtalats blev den första turneringen inte helt genomförd, varför någon klubbmästare 1909-10 inte gärna kunde koras. Men inte heller för åren 1911-12 lämnas någon klar redovisning för turneringsresultaten. De starkaste spelarna vid denna tid var Nils Bohman, Knut Engblad, Carl Eklund och Svenonius. Mycket talar för de bortkomna poängtabellerna toppades av dessa namn. Åren 1913 och framåt är bättre dokumenterade:

Klubbmästare 1913-2019

Förtjänstteknet

Som de flesta klubbar har även NKF instiftat ett förtjänsttecken som utdelas till de medlemmar som gjort särskilda insatser för klubben. För spelarna gäller det att ha samlat 25 poäng i DM-matcherna och för styrelseledamöterna att ha inlagt nit och intresse i organisationsarbetet. De utkorade är hittills:

Roland Brynje, Sven Edling, Ingvar Ekman, Becka Flisberg, Mille Fränding, Einar Höög, Henrik Jegenberg, Georg Johansson, Olof Leweau, Nils Månsson, Bernt Nilsson, Willy Petersson, Gösta Schöldberg och Olof Sterner.

Det är en naturlig önskan att samlingen blir betydligt större till nästa jubileum!

Korrespondensschacket

Uppfattningen tidigare var att korrespondensschacket mest lämpade sig för spelare i periferin, de som inte hade tillfälle att idka brädschack. Korrschackets snabba utbredning i senare tid antyder att det har kvaliteter att erbjuda även tätorternas schackvänner. Dess värde för teorikännedomen och fördjupning av schackuppfattningen råder inga delade meningar om, även om dess lärdomar omedelbart tillämpade på närschacket inte alltid utfaller helt lyckligt.

Bland fjärrschackets utövare hos oss i förgången tid märkes särskilt sjökapten J. S. Grandin som redan under mer än 20 år lidelsefullt ägnade sig åt denna speciella schackgren. I början av 20-talet prövade Brynje med framgång korrschacket och återfanns i regel bland pristagarna i Schackvärldens turneringar under en följd av år. I slutet av 30-talet återfanns Willy Pettersson bland korrschackets proselyter och några år senare även Olof Sterner.

Vår finska fadderort Tammerfors tog 1945 initiativet till en 10-mannamatch mot oss. Den utgjorde givetvis en god korr-propaganda, men tyvärr var de flesta av våra spelare redan förut så pass engagerade beträffande fritiden att det bestående korr-intresset blev ganska ringa.

På senare år har förmärkts ett stigande intresse, till vilket sannolikt de s.k. tidningspartierna – i vilka våra medlemmar med stor framgång har deltagit – torde ha verksamt bidragit. Efter många års uppehåll gjorde Willy Pettersson 1955 come back genom att vinna SM, låt vara i relativ svag konkurrens. Efter seger i en Europa Champion Class-grupp kämpar han nu i kandidatturneringen för VM. Vårt nyförvärv sedan ett år tillbaka, K.-E Aröd, går hårt in för korrspelet och kämpar i en världsgrupp av Master Class för att kvalificera sig till högsta klassen. Vår unge Gunnar Carlberg Står just nu med ena benet i den svenska mästarklassen och har av allt att döma goda möjligheter att nå målet.

Vår närmaste förhoppning för framtiden är, att med ett slagkraftigt 4-mannalag kunna starta i Sverigemästerskapet för klubblag, om och när det samtidigt passar våra starkare spelare med hänsyn till andra engagemang.

Sammanhållning, gott kamratskap och helhjärtad insats när det gäller har burit fram klubben hitintills. En önskan om god fortsättning på denna väg må bliva minnesskriftens slutvinjett!